Jag lyssnade på Konflikt i P1 den 9 november 2019 som hade rubriken ”Gängen och barnen – hur stoppar man våldet i tid?”. Just nu är vi många som blir berörda och bestörta över det grova våld som tar livet av barn på väg in i vuxenvärlden. Jag fastnade för Konflikts bisats: ”Hur stoppar man våldet i tid?”, då jag anser att den politiska debatten fokuserar alldeles för mycket på våldets konsekvenser och alldeles för lite på våldets orsaker.
Jag tycker att radioprogrammet fångade in tre viktiga orsaker, som jag vill ägna lite mer eftertanke till i detta blogginlägg:
- Bristen på en trygg hemmiljö med närvarande föräldrar.
- Bristen på en stabil skolgång med bra lärare.
- Bristen på förtroende för samhällsinstitutionerna.
Alla barn behöver sina föräldrar. I brist på föräldrar, behöver de åtminstone en trygg vuxen som alltid finns tillgänglig med sina varma, öppna famn. Alla barn behöver få känna kärlek och bli sedda. Det är en stor och livslång uppoffring att bli och vara föräldrar, men belöningen går inte att mäta i världsliga mått.
En trygg hemmiljö innebär en fast plats där det finns värme, mat och sovplats. Det innebär också en miljö som är fri från våld och andra otrygghetsframkallande inslag, som exempelvis droger och hot. Närvarande föräldrar innebär vuxna som har tid att lyssna, omfamna och leka, men som också kan sätta gränser, lära om samhället och livet, samtala och diskutera. För att föräldrar ska fungera i sin roll som just förälder, så är arbete, hälsa och språkkunskaper grundläggande pusselbitar.
Skolan är – utöver familjen – samhällets bas. Kunskap är en förutsättning för att fungera och utvecklas i samhället. Bra lärare är bland de underbaraste förebilderna som barn kan ha! För att stabilisera många barns skolgång tror jag dock att skolan med fördel skulle kompletteras med andra roller som också föregår med gott exempel. Jag har bland annat hört om flera exempel där pensionerade poliser har tjänstgjort på högstadieskolor och en helt ny dimension av lugn och ro har infunnit sig.
Skolan är så mycket mer än bara lektionerna, det är den plats som tillsammans med hemmet utgör platsen där hela dygnet, året om, utspelar sig för alla barn. (Möjligtvis kan fotbollsplanen och scoutstugan, simhallen och musikskolan liksom släktingars och vänners hem utgöra spelplan under några – mycket värdefulla – timmar per vecka också.) Vikten av att skolan är en trygg miljö utan våld och hot, droger och alkohol är således avgörande.
Utöver att barn behöver kunna lita på hemmet och familjen, skolan och lärarna, så behöver barn också kunna lita på de grundläggande samhällsinstitutionerna: polis och rättssystem, ambulans och sjukvård, folkvalda politiker och militär. Barn behöver förstå att de har både rättigheter och skyldigheter, att deras föräldrar kan få hjälp om de mår dåligt och att samhället behöver dem genom att se dem gå till arbete, liksom att alla kan påverka samhället genom vår demokratiska ordning.
Inget av ovanstående klargörs genom förlängda fängelsestraff eller genom hårdare vapenlagar. Det är politiska verktyg som behövs för att skapa kontroll över helheten, men helheten är så mycket mer än domstolarnas påföljder.
Sverige behöver politik där utgångspunkten är att:
- Alla i arbetsför ålder och arbetsfört tillstånd har ett arbete att gå till alla arbetstimmar som de inte tar hand om sin egen familj,
- Alla vid behov har möjlighet att inom skälig tid möta hälso- och sjukvården för att gemensamt sätta mål mot snabbast tillfrisknande eller lindrigast bot,
- Alla strävar mot tillräckliga språkkunskaper för att kunna utöva sina rättig- och skyldigheter i vår demokrati, och
- Alla barn ges möjlighet till en skolgång fylld med nyttiga kunskaper och goda förebilder med mål om en hållbar framtid.
Edit: Strax efter att jag hade författat detta inlägg lyssnade jag på ett annat radioprogram från P1: Söndagsintervjun. Det var Eric M Runesson, domare i Högsta domstolen tillika ledamot i Svenska Akademin, som blev intervjuad.
Han berättade att hans pappa hade gått bort när han var 5 år, att han inte kunde läsa när han gick ut 1:an och att skolan började bli intressant först i högstadiet, samt att hans hem var kaotiskt och inte gav honom någon tydlig moralisk kompass. Denna berättelse tillsammans med ovanstående resonemang gav mig hopp!
Om ett barn finner goda förebilder på ett eller annat håll (i Erics fall spelade möjligheten att få bli sommarbarn på en gård mellan Östergötland och Småland en helt avgörande roll), kan alla växa in i betydelsefulla, ärorika och förtroendebaserade uppdrag. Detta hopp är det som behöver spridas och ingjutas i de som i dagsläget tenderar att välja våldets bana!